alla bördor bara växer å växer, problemen avlöser inte längre varandra utan dom lägger sig som högar uppe på varandra... inget andrum alls... har stress drömmar, sover dåligt... är ett monster, känslig som få, börjar fundera på om mitt psyke verkligen är som det ska... gahhaha..... paniken och ångesten bara sprider sig mer å mer.. varför ska allt vara så himla svårt?? Jag bad inte om detta... det kom på köpet.. hummmn...

Ja vad ska man säga jag är så irrriterad ledsen besviken ensam och utråkad p kanske en aningen trött.

Mannen och jag bor ej i hop, men håller på att få det gjort så småning om.. det finns många olika orsaker till varför vi inte kunnat flytta i hop tidigare, men det börjar komma fler och fler anledningar till varför jag inte vill flytta i hop med honom, och jag vet inte rikigt hur detta skall sluta...

Älskar honom fruktansvärt mkt, men har komit till den punkt i livet där jag inte vet hur mkt jag ska vända ut och in på mig själv för att tillfredställa alla hans behov...

Som jag känner och vet så klarar jag mig utan honom mn vill ju inte det.. vill vara med honom han är min stora kärlek och mannen i mitt liv..

Men ja vad ska man säga... ibland un´drar jag hur mkt jag igentligen betyder för honom.. bara jag inte jag som mamma tills han barn utan jag som person...

Nu har vi den heta frågan om omskärelse av våran lilla söta underbara son... detta var en fråga jag trodde att vi var klara med .. men den fortsätter att komma upp... och han vänder på hur han har sagt saker å ting.. det stämmer inte riktigt...

men jag tycker faktiskt att sonen får göra ett val när han blir stor... hur kan det vara så fel, att låta pojken få välja själv över sin egen kropp, hellre att han kan komma å säga -mamma detta är vad jag vill göra, än att komma sen och säga -mamma varför gick du med på detta??!!

Jag är fullt medveten om att många många går igenom processen utan några problem ( dom vet dock inte det, om deras sexliv skulle vara bättre osv)

Men det finns många risker och allt kan ju alltid gå fel om man har otur...  kul att vara sängvätare i tånnåren, eller inte kunna få orgasmer eller ha väldigt dålig kännsel under sex när han blir större pga av att pappa tyckte det var en bra ideé.. jag kan förstå och har inga som helst problem med att andra gör detta val, men jag har inte hjärta att göra det... kulturella orsaker säger mannen, vilka då säger jag och får inget ordentligt svar.. Tillräkligt bra annledning?? NEJ. Dessutom så kanske han skulle ha diskuterat dett a mer innan om det var det han verkligen ville göra för jag har hela em läst å läst och tydligen ger det bästa resultatet innan pojken blir tre veckor och det är ju aningen försent för det...  blir sååå leden över tat han helatiden bråkar om detta då vi innan vi ens blev gravida hadde detta samtal och jag fick då uppfattningen att mnnen var av samma åsikt som jag att om man skulle få en son skulle han få göra detta val sen när han blir stor... vuxen nog att fatta beslutet själv. men han påstår ju att dte är hans familj som trycker på.... men ska jag vara helt ärlig så roro jag inte att det är i den utsträckning som han påstår.... JAg har oxå en familj att ta hänsyn till om man nu ska beblanda in alla andra i beslut om barnen...

Mannen har bott större delen av sitt liv här i sverige, har full förståelse för allt här i sverige, han är mer insatt i det mesta än vad jag är.... Så han vet ju att det inte ingår i min kultur att skära om pojkar...

dessutom så blir jag så irriterad, för man kan väl inte bara välja de kulturella traditionerna man anser passar sig själv, ska man följa sin kultur så ska man väl göra dte ordentligt... å då borde jag ha två ringar på mitt finger redan... osv...

Nej bara för att han fick lov att göra det när han var liten så betyder det inte att han har rätt att tvinga någon annan..

hur eller hur så  har mkt av det han hotat med och mkt av det som blivit sagt under alla dessa diskutioner gjort att jag inte är så säker på oss längre ng för att våean i hopflytt som familj har varit något som oroat mig lääääänge av många orsaker, och ja detr är inte mitt fel att jag är väldigt självständig och självgående och klarar mig väldigt bra själv, har alltid gjort även om jag har levt tillsammans med andra tidigare sp har jag alltid varit motorn,... eller vad man ska säga... det har varit mina läenheter  jag har inte flyttat in till någon utan dom flyttat till mig... nu nu ska jag packa i hop mig och två barn flytta 50mil bort till något som känns osäkert??

hummmn om jag lyssnar på vad jag själv skriver så har jag kanske mitt svar klart, men det är ju inte så lätt allt är inte svart och vitt, och som sagt älskar jag ju honom väldigt mkt jag är kär ch vill bara vara i hans famn... NU när det har varit jobbigt med alla diskutioner och man bara kan ta det på telefonen så blir man frustrerad..och det enda jag igentligen önskar och vill är att få finnas i hans famn så vi kan prata och få rätsida på mkt vi har mkt att prata om och det tynger mig och sömnbristen som har rådigt ett tag nu gör det inte lättare att fatta belut och tänka klart..

nääää nu ska jag gå å lägga mig.... är så frustrerad så jag skulle kunna mala på läääääääänge och väääl...

ja det är vad jag är.. splittrad... vet inte ut eller in. hur jag ska låta mig själv känna eller om jag ska trycka undan och blunda åt mina kännslor??!!

Det ä så mkt som snurrar... I många olika frågor här i livt just nu..

Och att folk i min så kallade närhet ljuger, förnekar, bestämmer och försöker att leka lekar gör inte saker å ting lättare...

Jag har underbara föräldrar, men i bland vet jag inte hur dom tänker och varfö dom gör och säger som dom gör..

jag har väldens finaste man som jag älskar otroligt mkt... han förvirrar mig och spelar på mina kännslor (känns det som iaf)

Jag har en ex man som driver mig tillvansine och gör allt för att mitt liv ska bli så surt som möjligt han är  tyvärr biologosk far till mitt äldsta barn...

jag har även två underbara systar som har sina bekymmer dem oxå.

å mkt mkt mkt mer... dessa männskor kommer det nog att skrivas ganska mkt om.. vet bara inte vart jag ska börja för att reda ut knutarna i skallen....  men någon gång kanske jag känner mig redo att försöka få loss trasslet... 

hummn nu tror jag jag ska fixa lite te och sedan drömma mig bort från allt..

JA nu börjar bebban här hemma låta så det blir inte mkt till inlägg just nu.. det är så det kan bli i bland antar jag... får återkomma senare... med det jag i gentligen funderade på att skriva ner..

då jag behöver en plats att dumpa mina kännslor och tankar som jag behöver få ur mig så skapar jag denna plats/blogg..

just för min andra blogg är invaderad av folk som inte har med vissa saker att göra och jag måste hela tiden tänka mig för innan jag skriver så var det dax för en ny blogg...

kanske sjukt att man vill kunna skriva av sig offentligt men ändå hemligt, men på det sättet kan man ju få brainstorma och få kritik, tips och ideér från opartiska folk som inte redan dömt och fattst sig en åsikt om en..

och där av få ut lite mer av att avreagera mig än att skriva i en vanlog dagbok...

ska bara lära mig hur sidan fungerar...